Nationalteatern - Rovarkungens O chords

Rövarkungens ö 
(Ulf Dageby)
[ Tab from: http://www.guitaretab.com/n/nationalteatern/376396.html ]
[E]  [G#m]  [C#m]  [A]      [E]    [G#m]  [C#m]
Rövarkungen sa till mig vid sängen sent en natt:
[C#m]            [G#m]   [C#m]  [G#m] [B]
"Du ligger ju där ensam! Sök din egen skatt"
[A]               [E]      [C#m]    [B]   [A]           
"Men jag är ju så liten och världen är så stor!"
[E]  [G#m]  [C#m] [A]   
Då sa Rövarkungen: 
       [C#m]   [B]   [A]                        
"Den är större än du tror..."                   
  
"Vad menar du med det?" sa jag under min tunga filt  
"Kan jag resa mig ur sängen och göra vad jag vill?" 
Då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd 
"Stig upp din lilla myra! och visa vad du är värd!" 
  
Och svärdet sken och blixtrade av silver och av guld  
Rövarkungen skrattade: "Dig skall jag slå omkull!  
Du dumma lilla slav, du snusar på din bädd 
Du är så snäll och blåögd och skräckslagen och rädd" 
  
"Nu ska jag lära dig någonting som du har nytta av 
Följ med mig på en resa på Rövarkungens hav! 
Där styr jag alla vindar och krossar alla skepp 
som vågar styra motsols eller prövar några knep!" 
  
"Men snälle Rövarkung" sa jag och tänkte på min mor 
"Jag kan väl inte resa utan några skor...?" 
Då högg han sönder sängen i ett enda väldigt slag! 
"Min resa, den är skoningslös! Utan milda drag..." 
  
Ur spillrorna av sängen smög jag skamset fram 
Här gavs ju inte någon pardon och ingen tryggad hamn 
Rövarkungen vrålade och skrattade och skrek: 
"Nu seglar vi på vågor av styrka och av svek!" 
  
Och hemska var de scener, som jag sen fick se 
Vår båt gled genom blod och eld och över väl och ve 
Och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå 
Rövarkungen hånlog: "Se och smaka på...!" 
  
Vi hade kommit till en ö 
så svart och så klädd av sot 
Där hade aldrig något träd någonsin slagit rot 
Jag såg en skara människor, så bleka och så grå 
Rövarkungen hånlog: "Här kommer mina får...!"  
  
Och alla hade flaggor av murken terylene 
Dom hurrade och viftade, men bara månen sken 
Jag var nog lite rädd på Rövarkungens strand 
Han viskade ur mungipan: "Jag har dom i min hand..." 
 
Och sedan fick jag se Rövarkungens ö  
där ingen kunde leva och alla ville dö  
"Och fåglarna...?" sa jag tyst  
han började att le  
"Där Rövarkungen lever kan ingen flyga mer!"  
 Där hade man ett slags fabrik, som ville allas väl 
Man tillverkade penningar ur människornas själ 
Den slet man ut ur kroppen med med hyrda bödlars hjälp 
Rövarkungen gäspade: "Dö, eller sälj..." 
  
Och där satt alla gamla på ett ensligt litet skär 
eller sattes ut i havet på sin allra sista färd 
Och där såg man många unga på hopplöshetens strand 
Dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand 
  
Och över hela ön blixtrade hans svärd 
Skräcken, den var delad, ingen mera värd 
Jag sa till Rövarkungen: "Här är så mörkt och kallt..." 
Han stampade i marken: "Min eld är mer än allt!" 
   Han sa: "Jag samlar guld! och inget ont i det 
Min vilja är mitt svärd! och det kan alla se... 
Jag ger arbete åt alla och om jag skulle dö 
då börjar havet svalla och ön går upp i rök!" 
  
Han dansade och skrattade och lekte med sitt svärd 
"Nu hugger jag dig mitt itu! du dumma snälla värld! 
Vad ska ni göra utan mig och styrkan i min arm!? 
Utan mig så vore ni en potta full av sand..." 
  
Då smög jag bort från stranden i månens silversken 
Jag smög från Rövarkungen och vinden tjöt och ven  Jag hittade en båt och lade ut från land 
sakta drev jag ut från Rövarkungens strand 
  
Jag kände mig så frusen, så liten och så rädd 
Jag längtade till ljuset, till värmen i min bädd 
på havets svarta yta, under månens sken 
fanns ingen annan människa så långt jag kunde se 
  
Jag var den sista människan på detta tomma hav 
där rövarvinden ven över många sjömäns grav 
Men när jag var som ensammast och allt var död och gråt 
hördes plasket av en åra...! 
såg jag skymten av en annan båt...!